V75 – ett äkta hästgöra

Rader av mer eller mindre välparkerade bilar blänker i solhettan på parkeringen. En mörkblå ovädersvägg hotar i nordväst. Ur högtalarna ljuder filmmusiken från Star Wars: det drar ihop sig till dagens första V75-lopp. Vändkorsen vid entrékassorna matar in senkommen publik, i köerna till totalisatorvagnarna börjar blickar flacka och brännande sedlar prasslar i spelarhänder.

Utmed upploppet breder en brokig publikskara ut sig. Vissa står lutade med underarmarna mot staketet längs banan, med ett fast tvåhandsgrepp om travprogrammet, koncentrerade och på absolut första parkett. Andra sitter avspända i brassestolar och håller picknick på den lutande asfaltsmarken. Kaffetermosar och smörgåspaket skickas runt, jämte en och annan ölsejdel. Några njuter av helskuggan under medförda parasoller. Hela ålderstrappan är där: Allt från späda blöjbarn i splitternya emmaljungavagnar, till vithåriga seniorer, med huden solbränd till nyansen mörkbrunt läder. Ekipagen släpps ut på banan för uppvärmning.

I nummerordning defilerar de framför publiken; tar kraftfullt travande upploppet i motsols riktning, under applåder och skärskådande spelarögon. Scenen förevisar en enorm samlad muskelstyrka och adrenalinstinnhet… Dryga tiotalet formtoppade hästar med blänkande hårremmar och blodrött vidgade näsborrar passerar revy. Vid tömmarna sitter kuskarna, samtliga med ansiktet sammanbitet och koncentrerat inför uppgiften, i färggranna tävlingsdräkter. Hovarna dånar åsktungt mot underlaget, och det rungar rejält i marken under publiken närmast banan. I denna stund är hela Kalmartravet fyllt av spänd entusiasm, och genom luften far kommentarer från hästexperter och tvärsäkra storvinnare. Digitala siffror på en stor skärmvisar de senaste speloddsen.

Annika är blek om nosen denna dag, trots tre år som anställd i totalisatorkassorna. V75 betyder mycket folk och hektiskt arbete. 88 totokassor är öppna, mot de normala knappt 40. Man har kallat in extrapersonal från andra travbanor, berättar hon, men hinner knappt andas ut mellan loppen. Kaffemuggar cirkulerar diskret under kassorna inne i huvudbyggnaden, i brist på tid för riktiga raster.

Öltältet intill utskänker både skugga och svala, skummande öl åt sina gäster. Utsikten över banan är god, liksom stämningen som råder bland borden och i baren. En bit bort, från Hästägarpuben, hörs plötsligt ett flerstämmigt vrål av ren och skär lycka. Rätt häst vann loppet!

Representanter från de sponsrande företagen huserar i sektionen ”Prominensen”. Även där satsas det friskt, och hopp avlöser förtvivlan som kanske kan bytas mot nyvaknad triumf. Pengar står på spel överallt denna dag, men i lika hög grad: prestige. Att pricka in vinnarna tycks vara lika viktigt som de eventuella vinstsummorna. Anders, dialekten avslöjar honom som absolut kalmarit, sitter uppe på andra raden i den inglasade läktarbyggnaden och är genuint genomsur. Det tredje loppet ska ta sin början. Travprogrammet ligger misshandlat framför honom, jämte några brutalt iturivna spelkvitton. Kanske ligger det också en raserad dröm, i den lilla pappersröran på bordet… Två skatingpojkar, ståendes i trappan mellan två läktarsektioner, får ta smällen:

– Öööhhh! Gå väck me´ e´, unga´, så man kan se nått! Ni ha´ väl ente ens biljette´ hit?!, hojtar han ilsket, helt utan bokstaven ”r”. Han osar några låga svordomar till sina kompisar över dessa båda grabbar, och fortsätter med ett högt uttalat hot om att tillkalla vakterna. Pojkarna dryper genast iväg, till tryggheten utom synhåll.

Sonja kommer från Karlskrona. Hon sitter i sällskapet intill och är betydligt fridsammare.

– Jag håller maken och sönerna sällskap, men det är ju hemskt roligt med folklivet här, säger hon, och viftar obestämt i luften med sin plastvita tårtgaffel. Hon njuter av en gräddpösig prinsessbakelse till kaffet. Sonja lutar sig plötsligt fram, som i förtroende, och fnissar:

– Inte för att vi vinner något vidare, det har ju aldrig hänt! Men man får allt låta dem hållas.

…Och fortsätta hoppas, förstås!

Hungern stillas med en välkokt varmkorv ute på backen, uppfiskad ur simmigt pepparkornsspad och lagd tillrätta i mjukfärskt korvbröd. Med självdoserad senap och ketchup, ur upp&nerhängda plastbehållare, därtill. Kalaset kostar femton kronor, men smakar som en hel förmögenhet. Apropå pengar.Visst. Jag ”spricker”, som det heter när hästarna springer åt skogen istället för först över mållinjen. Det händer redan i det andra V75-loppet. Och i det femte, och det sjätte. Min satsade slant är lätt förgången, men när jag deltar i den stillsamma bilkaravanen på väg bort från travbanan är jag mycket, mycket nöjd – och rejält berikad på nya erfarenheter.

Några timmar senare visas de avslutande loppen på TV. Jag ser dem igen, hemma i soffan. Det är allt ena riktigt små hästar som travar runt där i rutan… Och det hela är – på alla tänkbara vis – en kraftigt förminskad upplevelse!

Fotnot: Texten, som är skriven av Anneli Kratz, publicerades i magasinet Upplev Kalmar nummer 2, 2002